Jag kom igång lite grann med MRL och en planka, innan det kom tillbaka på tån.
En ny penicillinkur och andlös väntan på tid hos specialist.
Och vila. Igen.
Jag blir gnällig och uppgiven.
Att inte kunna träna gör mig väldigt rastlös,
och så tycker jag synd om mig själv.
Inte ett önskvärt tillstånd för en som har som tradition att tröstäta.
Jag måste byta perspektiv!
Hitta träning som inte är så beroende av tån.
Jag kan så klart inte springa eller gå,
men jag borde kunna träna armarna och magen.
Och cykla. I alla fall när det inte är som värst.
Armarna är mitt nya fokusområde.
Jag har insett att jag inte gillar mina armar när jag har linne eller klänning,
så då får jag väl göra något åt det!
Igår letade jag upp ett träningsprogram som jag ska prova, i alla fall bitvis.
Mina handleder protesterar när jag gör armhävningar och även när jag provade dips
(eller vad det heter när man har rumpan lite framför stolen och sänker sig ner).
Jag behöver också hitta rutiner för träningen.
När jag var helt sjukskriven var det lättare, då var det liksom hela min rutin.
Nu ska det passas in med jobbet och så hämtar och/eller lämnar jag Lillan varje dag.
Och så har trädgårdssäsongen kommit igång, och jag vill gärna hinna greja där också.
Snart är det semester, men det räcker ju inte att få igång det då,
det ska ju funka i vardagen med.
Fokus och målmedvetenhet.
Det ska gå.
För jag kan bättre!
